Kvinnans Plats
Från Förintelsen till Sigtuna — att åter bli människa
Sommaren 1945 anländer 600 flickor och kvinnor till Sigtuna. De är märkbart magra, många är sjuka. De har nummer intatuerade på sina armar, men deras namn är Viola, Susanne och Norma. De kommer från Rumänien, Ungern, Polen och Tjeckien – från Förintelsens koncentrationsläger. Och nu står de i en skolsal i lilla Sigtuna, i ett Sverige som vill hjälpa. Men hur återvänder man till livet, efter att ha sett världen gå sönder?
I det här avsnittet av Kvinnans Plats, som görs i samarbete med Sigtuna museum och Sveriges museum om Förintelsen, berättar vi om ett mindre känt kapitel i svensk historia – som rymmer avgörande frågor om medmänsklighet, ansvar och tillit.
Berättelsen om kvinnorna som kom till Sigtuna handlar inte bara om dåtiden. För även i dag ser vi människor på flykt, som bor bakom taggtråd, lever i limbo och väntar på trygghet. Vad krävs för att läka – och för att få börja om?
Överlevande flickor står innanför taggtrådsstaketet vid Sigtunastiftelsen, i samtal med en svensk flicka på utsidan. Staketet markerade karantänsområdet som upprättats vid ankomsten sommaren 1945. Foto ur Marthe Rydbacks samling, Sigtunastiftelsens arkiv.
Sigtuna 1945 - en stad förändras över en sommar
Sigtuna var under 1940-talet en stillsam småstad med 1 400 invånare. När 600 flickor och kvinnor överlevande från koncentrationsläger anlände förändrades allt. Fyra skolor förvandlades till beredskapssjukhus. Områden spärrades av med taggtråd. Det var karantän. Det var vaksamhet. Det var också medmänsklighet.
Vi hör berättelser om hur Sigtunabor samlades till ett möte, beredda att göra insatser: koka soppa, bädda sängar, tolka, trösta. Vi hör om Arvid och Märta Tillander, sjukhusvaktmästaren och hans fru, som tog den svårt sjuka Susanne Zimmermann under sina vingar – och in i sitt hem.
Registerkort för Susanne Zimmermann, sommaren 1945.
Kortet tillhör Wanda Lanzers kartotek från beredskapssjukhuset i Sigtuna, där överlevande kvinnor från Bergen-Belsen vårdades efter att ha anlänt till Sverige med de vita båtarna. Patienterna registrerades med så kallade Lübecknummer och placerades i olika skolbyggnader i Sigtuna som tillfälligt gjorts om till vårdavdelningar. Foto: Forum för levande historia. Ur samlingarna hos Sveriges museum om Förintelsen.
Patientkort ur Wanda Lanzers kartotek från Sigtunasjukhuset 1945 – en unik dokumentation av de överlevande kvinnorna som vårdades på plats. Kartoteket finns i dag i samlingarna hos Sveriges museum om Förintelsen. Foto: Forum för levande historia.
Viola, Susanne och Norma - röster från lägret
De flesta som kom till Sigtuna var unga kvinnor – mellan 17 och 23 år. Några hade varit konditorer, andra studenter. Alla hade överlevt något som inte skulle gå att överleva. En av dem hette Viola Horvath. Hon skrev i sin anteckningsbok:
"Jag kan ej liksom Gud förlåta. Jag känner bara hat och hat."
Vi får också höra röster från kvinnor som försöker återta sin mänsklighet:
"Vi är återigen människor med längtan efter frihet, lycka och liv."
Andra berättar om regler, om att inte få gå ut, om att kallas ”gäster” – med allt det antyder om att inte riktigt få stanna, inte riktigt räknas.
Ett hjärtligt tack
Hjärtformad minnesbok, Sigtuna 1945. En tackgåva till Wanda Lanzer, kurator på beredskapssjukhuset i Sigtunastiftelsens lokaler. I det lilla hjärtat har flera av kvinnorna som vårdades i Sigtuna – efter att ha befriats från koncentrationslägret Bergen-Belsen – skrivit sina hälsningar. En stillsam påminnelse om omsorg, överlevnad och relationen mellan dem som hjälpte och dem som överlevt.
Foto: Helena Bonnevier. Ur samlingarna hos Sveriges museum om Förintelsen
Tacksamhetens skugga - och längtan efter att bli sedd
De unga kvinnorna var överlevare. Men de var också människor i behov av trygghet, frihet – och av att inte reduceras till sina trauman. Flera vittnar om känslan av att vara tvungna att visa tacksamhet, samtidigt som de förlorat allt. Att inte få utföra intellektuellt arbete. Att behandlas som sår – inte som individer.
Hur möter ett samhälle människor som varit med om det värsta? Och vad säger det om oss – då och nu?
Personal vid Sigtunastiftelsen tar emot en transportbil med överlevande kvinnor sommaren 1945. De har kommit till Sverige med en av de vita båtarna, Kastellholm. Foto ur Marthe Rydbacks samling, Sigtunastiftelsens arkiv.
“Vi är inte betrodda att utföra något intellektuellt arbete. När vi säger att vi saknar ena eller andra säger de ‘var det bättre i Belsen?’”
– Norma
Det här är också en berättelse om i dag
Sommaren 1945 möts kvinnorna som kom till Sigtuna av taggtråd. Det var karantän, men för många påminde det om något annat. De var på svensk mark nu, men fortfarande avskärmade. Fortfarande ifrågasatta. Fortfarande i limbo.
I dag ser vi människor på flykt mötas av samma symboler. Stängsel, regler, väntan. En hjälp som ibland villkoras av tacksamhet. En vård som inte alltid förstår vad trauma gör med en människa.
I Normas brev finns frustrationen: "Vi är inte betrodda att utföra något intellektuellt arbete... även vi har återigen blivit människor, med längtan efter frihet, lycka och liv." Det ekar i dagens flyktingläger, där människor skriver på väggar och skyltar: "We are humans."
Och kanske är det just det här som avsnittet berättar: Att överleva är en sak – att få vara människa igen är en annan. Och den kampen är inte historisk. Den pågår fortfarande.
Vill du veta mer?
Sigtuna museum
Vill du veta mer om kvinnorna som kom till Sigtuna sommaren 1945? Sigtuna museum lyfter deras berättelser i utställningen Mottagandet, där historien får liv genom fotografier, brev och föremål från Sigtunastiftelsens arkiv.
Läs om Susanne Zimmermann – en av kvinnorna som kom till Sigtuna sommaren 1945. I den personliga texten Ett oförintat minne berättar hennes dotter Anna Berglind om sin mammas väg från Bergen-Belsen till ett nytt liv i Sverige.
Sveriges museum om Förintelsen
Museet lyfter berättelser från de överlevande som kom till Sverige – och visar hur Förintelsen också är en del av svensk historia.
Projektet Förlorade röster – om överlevande från Förintelsen som dog i Stockholmsområdet kort efter ankomsten till Sverige.
Svart på vitt – om hur svensk press rapporterade om Förintelsen
Om avsnittet
I det här avsnittet hör vi museipedagogen Angelica Ruckstuhl från Sveriges museum om Förintelsen och kulturpedagogen Anna Hedberg vid Sigtuna museum. Programledare är Anna Tascha Larsson, museichef på Kvinnohistoriska. Erika Böös medverkar som uppläsare och Stina Sämgård som reporter.
Avsnittet presenteras i samarbete med Sigtuna museum och Sveriges museum om Förintelsen. Producerat av Munck Studios med stöd från Stockholms stad, Kulturrådet och Region Stockholm.
Fler poddavsnitt
Kvinnans Plats är historiska berättelser där inbjudna historiker och forskare berättar om kvinnors vanliga och ovanliga livsöden – knutna till platser. Vi har ännu fler berättelser att upptäcka.