Vad vet vi om antikens kvinnor och hur berättar vi deras historia i dag?

“Under antiken åsidosatte männen kvinnornas existens i det stora livet, och eftervärlden har gjort samma sak” – Ida Östenberg

Den 25 september gick Skolverket ut med ett förslag till en förändrad kursplan i historia där antiken var borttagen – något som möttes av stark kritik – men strax därefter slog de fast att antiken kommer finnas kvar. Tillsammans med Dramaten ville vi därför rikta strålkastarljuset på antikens kvinnor, som ofta stod som centralfigurer i de grekiska dramerna – trots att de i 400-talets Aten hade begränsad makt och synlighet. 

Onsdag 6 november checkade Stockholms Kvinnohistoriska in på Dramatens lilla scen för att lyfta antikens kvinnor. På scen satt skådespelaren Ingela Olsson, regissören och skådespelaren Nadja Weiss, Ida Östenberg, docent i Antikens kultur och Denis Searby, professor i antik grekiska. I ett möte mellan skådespel och forskning berördes bland annat historieskrivningens luckor, #metoo, teater och avsaknaden av kvinnor i skolans läroböcker i dag. 

Några inblickar från samtalet:

• Antikens kvinnors röster saknas i historieskrivningen. Även fast många kvinnor stod som centralfigurer i de grekiska dramerna var pjäserna skrivna av män. 

• Hur kvinnan i antiken skildrats i historien kan tolkas på olika sätt. Beskrivningar om att hon behövde befinna sig i hemmet kan också förstås som ett tecken på att hon inte alltid var det.

• Inom teatern ställer man sig frågan: vad betyder den här berättelsen i dag? 400-talets grekiska dramer kan användas för att berätta något om vår samtid. Föreställningen om Fedra har exempelvis beskrivits som en ur-metoo-historia. 

Tack till alla paneldeltagare och till Dramaten för att vi fick göra det här tillsammans med er!