Kvinnans plats i den nya staden

21 juli 1952 flyttar de första hyresgästerna in i Vällingbys premiärhus. En ny stadsdel – och ett nytt vardagsliv – tar form. Foto: Bertil Stilling. Expressen/TT.

Framtiden ritas upp

Föreställ dig att du står på just den här platsen för 75 år sedan, i en tid då framtiden ritades upp i Vällingby. Här, i Sveriges första ABC-stad, möttes arkitektur, konsumtion och familjeliv i en samhällsvision om en funktionell och trivsam stadsdel där arbete, bostad och centrum fanns nära varandra.

Vällingby byggdes som ett svar på efterkrigstidens bostadsbrist och trångboddhet, men också som ett uttryck för en stark framtidstro. Här skulle vardagen bli enklare. Praktiska radhus och närliggande stormarknader skulle underlätta för hemmafruarna. Barnen skulle leka tryggt i bilfria kvarter med grönskande gårdar, och männen hinna hem från arbetet på lunchen. Men vilka var dessa visioner egentligen formade för?

Arbetet från idé till inflytt gick i rasande takt. Mellan 1944 och 1955 växte Stockholms modernaste förort fram. Vällingby blev ett internationellt uppmärksammat exempel på socialdemokratisk stadsplanering och social ingenjörskonst. Samtidigt tog vardagslivet form bakom fasaderna. Vad innebar idealen om den moderna staden i praktiken för kvinnorna som bodde här?

Välkommen till Kvinnans plats i den nya staden, en utställning av Kvinnohistoriska som tar dig tillbaka till 1950-talets Vällingby och till hjärtat av det svenska folkhemmet. Här undersöks vardagsliv, arbete, barnomsorg och de idéer och ideal som formade den nya förorten – och som till stor del  präglar hur våra städer planeras i dag. 

Utställningen är producerad av Kvinnohistoriska och bygger på stadsvandringen Kvinnans plats i Vällingby. Med stöd av Stockholms stad, Region Stockholm och Samfundet S:t Erik. Tack till ArkDes.

Staden växer

Under 1930-talet var trångboddheten i Stockholm utbredd. Boendestandarden var låg och bostadsbristen ökade i takt med att allt fler människor lämnade landsbygden för huvudstaden.

Visste du att… många Stockholmsfamiljer på 1930-talet bodde i enrumslägenheter utan elektricitet, rinnande vatten och badrum?

För att möta bostadsbristen expanderade staden under 1930- och 40-talen med smalhusområden och trädgårdsstäder, som i Traneberg. Stockholm växte geografiskt, men avstånden mellan hem, arbete och service – som butiker, skolor och samhällsfunktioner– blev längre. De nya områdena kom att kallas “sovförstäder”, där invånarna reste långt till arbeten och nöjen i innerstaden.

Under 1940-talet började egna centrum växa fram, bland annat i Hökarängen. Trots det var restiderna till många arbetsplatser fortfarande långa, och kollektivtrafiken fylldes snabbt under rusningstid.

Visste du att… Stockholms bussar och spårvagnar redan på 1940-talet var så fulla i rusningstid att många pendlare fick stå hela resan?

För stadsplanerarna var detta ett logistiskt problem. För familjerna var det vardag. Resandet tog tid, och ansvaret för hem och barn skulle ändå fungera.

Som ett svar på detta växte idén om framtidsstaden Vällingby fram. Här tog folkhemmets bostadspolitiska vision fysisk form. Målet var att skapa ett samhälle som inte var vare sig sovstad eller stenstad  – den täta innerstadens kvartersbebyggelse –  utan en levande stadsdel med bostäder, arbete och service samlat på samma plats – och med kort väg i en rymlig tunnelbana till storstaden.

Vällingby var Sveriges första så kallade ”ABC-stad”, en visionär stadsplanering där Arbete, Bostad och Centrum samlades på samma plats. Foto: Sune Sundahl, 1955. ArkDes.

Invigning i Vällingby, 14 november 1954. Ett skyltfönster med en modell av Vällingby. Foto: Carl-Erik Sundström. DN/TT.

Fru Lisa Enberg finputsar i biosalongen på biograf Fontänen, 1956. Foto: Tore Falk. Expressen/TT.

Arbete

Arbete i framtidsstaden

Staden byggdes för att göra vardagen enklare – men vardagen var inte lika för alla.

I Vällingby skapades nya arbetstillfällen inom detaljhandel, kontor, hantverk, skolor, sjukhus, daghem och industri. Tanken var att arbete, bostad och centrum skulle ligga nära varandra. Invånarna skulle slippa jäkt och trängsel i innerstadens kollektivtrafik och i stället kunna promenera eller cykla till jobbet. Kortare restider skulle ge mer tid till familj och fritid.

Inför byggandet försökte staden locka större företag att flytta till Vällingby, med löfte om bostäder för de anställda. I praktiken var detta svårt. Området bestod till stor del av leråker och bostadsbyggandet var ännu i ett tidigt skede. När bostäderna väl stod färdiga gick inflyttningen snabbare, men då kunde man inte längre garantera boende för företagens personal.

I början av 1960-talet arbetade endast omkring 25 procent av Sveriges gifta kvinnor utanför hemmet, men i Vällingby fanns större möjligheter för gifta kvinnor att arbeta tack vare närheten mellan bostad och arbete. De hann både sköta hemmet och arbeta på kontor, i butik eller andra servicejobb. 

”Ur arbetsmarknadssynpunkt är ett sådant tillskott av förvärvsmöjligheter av värde, särskilt med hänsyn till att arbetsmöjligheter härigenom beredas åtskilliga gifta kvinnor.” – Stockholms stads fastighetsnämnd, 1952

Samtidigt var villkoren ojämna. Kvinnor arbetade ofta deltid, hade lägre löner och sambeskattades, vilket försvårade ekonomisk självständighet. För många innebar yrkesarbete ett dubbelarbete – med ansvar för både lönearbete och hem. 

Ett heltidsarbete utan lön

Under 1950-talet var de flesta gifta kvinnor hemmafruar och barnen stannade hemma tills de började skolan. Hushållsarbetet var omfattande och tidskrävande.

Visste du att… de flesta kvinnor som arbetade på 1950-talet förväntades sluta arbeta när de gifte sig eller fick barn?

Dagen började tidigt med frukost och fortsatte med städning, tvätt och matlagning. Lunchen, ofta dagens största mål, serverades i hemmet. Eftermiddagen fylldes av sömnad, strykning och förberedelser innan barnen kom hem. Kvällen ägnades åt middag och planering inför nästa dag. Det var ett heltidsarbete – utan lön, utan ledighet och sällan erkänt.

I Svenskt Husmoderslexikon från 1952 presenterades detaljerade scheman för hur husmodern skulle lägga upp sin arbetsvecka. Ambitionsnivån var hög: hemmet skulle vara välskött, barnen omhändertagna och kvinnan själv prydlig.

I radion hördes ibland sprickor i idealet. I programmet Ge mig fem minuter från 1953 berättar hemmafruar om längtan efter en stund för sig själva: ”Jag vill ha fem minuter till för mig själv så jag får en viss sinnesjämvikt.”

Visste du att… bara omkring en procent av alla barn i Sverige hade någon form av barnomsorg år 1950?

Barnomsorgen var en central del i visionen om Vällingby. Daghem och lekskolor planerades nära bostäderna för att underlätta för föräldrar att kombinera arbete och familjeliv. I praktiken var platserna få.

Barn till arbetande mödrar stack ofta ut. Flera som växte upp i Vällingby har berättat om spydiga kommentarer – att stökighet och bus förklarades med att mamman inte var hemma.

Läkarhuset i Vällingby. En läkare och sjuksköterska tittar på en röntgenbild, 1930–1960. Foto: André och Irene Reisz. Nordiska museet.

Mor och son i Vällingby, 1955. Foto: Sune Sundahl. ArkDes.

”Vad jag inte kan komma ifrån är det dåliga samvetet av den konstanta känslan att jag inte räcker till. Men jag vet också att jag behöver någonting annat än hushållsarbete.

Jag är aldrig så snäll och rar mot mina barn som när jag har varit borta någonstans och kommer hemsusande.”

— Hemmafru intervjuade av Ingrid Samuelsson  i radioprogrammet “Ge mig fem minuter” 1953.

Bostad

De nya vällingbyborna och stadens design

Hur vi bor påverkar hur vi lever – och vad som förväntas av oss.

De allra flesta som flyttade till Vällingby i början kom från innerstaden eller närförorterna. Unga människor och barnfamiljer fick förtur, och för många familjer var skillnaden enorm – från Stockholms innerstad och en trång etta med delad toalett på gården, till en modern  nybyggd lägenhet med eget badrum. Att flytta till Vällingby var att komma till något nytt och fräscht. 

Visste du att… många planlösningar i 1950-talets bostäder byggdes utifrån antagandet att en vuxen var hemma på dagarna?

Arkitekter, sociologer och politiker på 1940-talet delade en vision om att bostadsmiljön skulle främja gemenskap och ett demokratiskt liv.

Husen placerades i grupper som skapade rum mellan byggnaderna, så att grannar kunde se varandra, umgås, delta i föreningsliv och låta barnen leka tillsammans. Våra bostäder speglar inte bara hur vi lever – de påverkar hur vi förväntas leva. 

Vad i ditt hem påverkar hur du förväntas leva där?

En innergård på Rehnsgatan i Vasastan, Stockholm, 1954. Foto: Lennart Af Petersens. Stadsmuseet.

Interiör från ett radhus i Vällingby, 1958. Foto: Sune Sundahl. ArkDes.

Vällingbys första bostadsområde

1952 var det inflytt i Vällingbys första bostadsområde på Jämtlandsgatan 70.

Det kommunala bostadsföretaget Svenska Bostäder planerade, byggde och förvaltade Vällingby Centrum och huvudparten av bostäderna i Vällingby. Närmast centrum låg de mindre lägenheterna i höga punkthus, därefter ett bälte av trevånings smalhus – och längst bort från centrum fanns radhus, småstugor och villor. 

Visste du att… Svenska Bostäder lät upplåta hela 8000 bostäder i Vällingbyområdet under 50-talet? Det var en stor andel av de ca 25 000 bostäder som byggdes totalt i Vällingby. 

Bostäderna experimenterade med nya planlösningar, med innerväggar av betong istället för murade väggar och utformningen baserades på bostadsvaneundersökningar, bland annat i Kärrtorp på andra sidan staden.

Frihet, gemenskap - och tydliga förväntningar

En typisk nyinflyttad kvinna i Vällingby var Anna-Maj som 1953 flyttade med man och barn från Vasastan. Det hon uppskattade mest var badrummet, all förvaring och den moderna tvättstugan. Hennes make Nisse arbetade vid spårvägen, och Anna-Maj var hemma med barnen när de var små.

När kvinnorna var hemma skapades starka sociala nätverk: man träffades utomhus, turades om att passa barnen och knöt nära band med grannarna. När barnen blev större fick många kvinnor möjlighet att arbeta i närheten.

Anna-Maj började arbeta deltid på en lekskola, vilket stärkte familjens ekonomi och gav henne en ny roll i samhället.

Ett modernt kök i Vällingby, 1955. Foto: Lennart af Petersens. Stadsmuseet.

1956 var medborgarhuset “Trappan” i Vällingby färdigbyggt. Känner du igen dig? Foto: DN/TT.

Kvinnans plats i byggandet

Trots att få kvinnor nämns i samband med planeringen av ABC-städerna spelade de en viktig – men ofta osynlig – roll. Kvinnor fick tillträde till arkitektutbildningen 1921, och under 1940- och 1950-talen arbetade många inom Byggnadsstyrelsen, kommunala tjänster och forskningsinstitutioner. Få drev egna firmor, vilket gjorde att deras arbete sällan uppmärksammades.

Även på Backström & Reinius kontor, som ritade Vällingby centrum, arbetade kvinnor utan att deras insatser syns i ritningarnas signaturer.

Visste du att… Vanliga uppgifter för kvinnliga arkitekter var att utforma kök, bostäder och byggnader för vård och omsorg?  

Bland de kvinnor vars bidrag går att identifiera i Vällingby finns landskapsarkitekten Sylvia Gibson (1919–1974) som ritade radhusområdet Omega, samt Ingegerd Harvard (1936-), som ritade Solursparken.

Även många av tidens bostadsvaneundersökningar gjordes av kvinnor. Dessa studier fick stor betydelse för standardisering och bostadsutformning – men personerna bakom dem förblev ofta anonyma. 

Det som byggdes - och det som blev kvar

Vällingby byggdes som en bild av framtiden. Här skulle det moderna livet ta form: arbete nära hemmet, trygga gårdar för barnen och ett centrum där vardagen blev enklare. Visionen var rationell, ljus och framåtblickande. Spåren finns kvar i hur vi planerar bostäder, rör oss genom staden och organiserar våra liv.

Men en stad formas inte bara av ritningar och beslut. Den formas också av det som sker mellan husen och bakom dörrar som sällan syns i historieböckerna.

I stadsbilden framträder det som gick att mäta och planera: byggnader, trafikflöden, service och handel. Samtidigt bar vardagens arbete upp livet här – omsorg, relationer och ansvar som gjorde platsen möjlig att leva på.

Många kvinnor rörde sig mellan hem och centrumets serviceyrken. Andra arbetade i bostadsområdenas sociala nätverk eller i planering, forskning och formgivning utan att deras namn blev kända. Deras erfarenheter formade vardagens rytm och platsens sociala liv.

Frågan är om Vällingby, med sitt neonsken och sina moderna lösningar, reflekterade det samhälle som redan fanns – eller om det också var med och formade det.

När vår vardag en dag blir historia, vilka spår blir kvar, vilka riskerar att glömmas – och vad hoppas du att vi har lämnat bakom oss?

Skyltfönster i Vällingby centrum, 1962. Foto: Sune Sundahl. ArkDes.

Ett par på promenad i Vällingby, 1956. Foto: Gunnar Lundh. Nordiska museet.

Biljetthallen på Vällingby tunnelbanestation, 1955. Foto: Sune Sundahl. ArkDes.

Att leva utanför kärnfamiljsnormen

Folkhemsbygget utgick mycket från kärnfamiljen. Det rådande hemmafruidealet innebar att kvinnans huvudsakliga roll sågs som att sköta hemmet och familjen, medan mannen var försörjare. 

Vällingby marknadsfördes som en framtidsstad som skulle ge invånarna ett bättre liv – men frågan är om det gällde alla? 

Alla kvinnor kunde inte – eller ville inte – leva upp till idealet. Folkhemspoeten Sonja Åkesson flyttade 1956 med sina 3 barn till Hässelby strand, som inte ligger långt från Vällingby.

Hon levde där som hemmafru under fem år och skrev 1963 dikten “Vara vit mans slav”. Detta är en röst från samma tid – men utan försköning. 

“Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst dammsuga golven och spela kort med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör och svära fula ord många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.”

Utdrag ur “Vara vit mans slav” (1963) av Sonja Åkesson.

Hemmens forskningsinstitut och modernisering

Hemmens forskningsinstitut (HFI) grundades 1944 mitt i en tid av modernisering och tekniska framsteg. Efterkrigstidens ideal framhävde hemmet som en trygg bas, där husmodern hade en central roll för både familjens välbefinnande och samhällets framtid.

Institutets syfte var att professionalisera hushållsarbetet genom forskning, innovation och utbildning. Studier i ergonomi, arbetsflöden och tidsanvändning ledde till standardiserade kök, hushållsapparater och handböcker som frigjorde tid för kvinnorna. Samarbeten med industrin gav innovationer som tvättmaskiner, dammsugare, elvispar, mixers och frysar.

Visste du att…  HFI använde stegräknare för att mäta hur många steg en husmor tog i köket? När en måltid med köttbullar, potatis, spenat och saftsoppa lagades krävdes cirka 1 150 steg i ett dåligt planerat kök. I ett “rationellt planerat kök” minskade antalet till 350 steg – en besparing på 800 steg, tid och krafter.

Trots teknologiska framsteg fortsatte hushållsarbetet att vara kvinnans ansvar. Institutet spelade en nyckelroll i att höja husmoderns status, men när kvinnor började ta plats på arbetsmarknaden minskade behovet av dess forskning.

Verksamheten avslutades 1973, men arvet lever vidare i dagens standardiserade lösningar.

I Vällingby fick Hemmens forskningsinstituts idéer konkret form. De standardiserade köken, rationella arbetsytorna och moderna hushållsapparaterna var en del av visionen om den funktionella vardagen. Här skulle husmodern arbeta effektivt i hemmet, som en del av det större samhällsbygget.

1954 spelade Hemmens forskningsintitut in en film där de gav rådgivning om praktiska kök. Se filmen på Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=7v2ZxNgaRis

En kvinna från Hemmens forskningsinstitut gör tidsstudier, med klocka och anteckningar, på en kvinna som arbetar vid köksbänken i köket. Foto: Olle Widfeldt, 1950. Stadsmuseet.

Hemmens forskningsinstitut utförde funktions- och utrymmesstudier i full skala. De koncentrerade sig främst på kökens funktion. Källa: Wikimedia Commons.

Centrum

Framtidsstaden tar form

När Vällingby centrum invigdes den 14 november 1954 lockades 75 000 besökare – fler än som bodde i hela området. De färgglada neonskyltarna och det roterande ”V:et” blev symboler för modernitet och framtidstro.

ABC-staden byggdes utifrån idén om arbete, bostad och centrum nära varandra, kombinerat med närhet till natur. Runt tunnelbanestationen växte nu ett kommersiellt centrum fram. Gång- och biltrafik separerades och gångvägar band samman bostäder, centrum och grönområden.

Modellen inspirerades av Englands ”new towns”, men till skillnad från dessa knöts Vällingby samman med innerstaden via tunnelbanan – på 25 minuter kunde Vällingbyborna nå Kungsgatan.

Vardagslivet i centrum

Varuhusen Kvickly och Tempo, inredda i amerikansk stil, var bland landets modernaste. Kvickly var en av Europas största självbetjäningsbutiker. För husmödrarna innebar detta en revolution: tidigare tog inköp ofta flera timmar om dagen, med besök i många olika affärer. I självbetjäningsbutikerna kunde allt göras på ett ställe – snabbt och effektivt.

Centrum rymde också kommunala parklekar, där barn deltog i organiserade aktiviteter. För många mammor blev det en efterlängtad avlastning i vardagen. Centrumet fungerade också som en social mötesplats. Här kunde kvinnor utbyta erfarenheter, knyta kontakter och i vissa fall organisera sig i föreningar, studiecirklar och lokala nätverk.

Kultur var en självklar del av folkhemspolitiken. En ung kille har berättat hur biblioteket blev hans fristad – en plats att dra sig undan ”det tvingade kollektiva”. De nya böckerna, mindes han, ”doftade lika gott som Fröken Vällingby”. Och vem var Fröken Vällingby? Det kan du läsa om längre fram i den här utställningen.

Människor på språng i Vällingby centrum, 1954–1959. Foto: Lennart Af Petersens. Stadsmuseet.

Modernitet - på olika villkor

När Vällingby centrum invigdes 1954 var förhoppningen att det skulle vara lika intressant för innerstadsborna att ta tunnelbanan ut till Vällingby som det var för Vällingbyborna att åka till Stockholms City. Och de första åren blev det just så – Vällingby blev snabbt en internationell symbol för det moderna Sverige. Hit kom stadsplanerare och journalister från hela världen för att se den nya ABC-staden. 

Den 26 oktober 1952 öppnades en provisorisk tunnelbanestation i Vällingby. Samtidigt öppnades där också utställningen Vällingby – en orientering i framtidsstaden. Till utställningen gavs en katalog ut som såldes på alla tunnelbanestationer i innerstaden. I Dagens Nyheter uppmanades besökare i Vällingby att ta med stövlar i höstvädret – stora delar av centrum var fortfarande under uppbyggnad, och obebyggd mark användes som tillfälliga parkeringsplatser.

För att ta emot besökarna fanns guidade turer ledda av ”Fröken Vällingby” – kvinnor i blå uniform och båtmössa, utvalda för sina språkkunskaper och, enligt samtida ideal, sitt tilltalande yttre.

Den 14 november 1954 firades invigningen av Vällingby centrum med en stor folkfest. Människor strömmade till från olika delar av staden för att vara med när det nya centrumet öppnade. Foto: Gunnar Lantz. Stadsmuseet.

Marknadsföring och könsroller

Marknadsföringen av Vällingby speglade tydligt tidens könsroller. En broschyr riktade sig till männen med orden: ”Bo nära jobbet och ät din lunch hemma varje dag.” Till kvinnorna stod det: ”Skulle inte ni trivas med att ha nära till butiker och kunna släppa ut barnen utan att vara rädda för trafiken?”.

Stadsdelen sågs både som en spegling av samtiden och som ett projekt som formade framtida ideal. Att staden talade olika till kvinnor och män var inget misstag, utan en strategi. Staden talar fortfarande olika till olika grupper.

Hur talar staden till oss i dag – och vilka ideal bär dessa budskap vidare?

Tidningsnotis på engelska om Fröken Vällingby. Källa: Henrik Henriksson. Mitt Hässelby.

Dagen innan invigningen av Vällingby centrum, 1954. Foto: Herman Ronninger. Stadsmuseet.

På “Lunchbaren” i Vällingby kunde man ta en kaffe och läsa tidningen efter maten. Foto: Alf Lidman. Expressen/TT.

Röster om och från Vällingby

Vällingby har beskrivits som framtidens stad – en plats där arbete, bostad och vardag skulle vara i balans. Men hur såg livet faktiskt ut för kvinnorna som levde här, och hur ser livet ut i dag? I hemmen, på arbetsplatserna, i centrum och på tunnelbanan. I väntrum, föreningslokaler och mellan vardagens alla ärenden.

Kvinnohistoriska samlar in och synliggör berättelser om kvinnors liv och vardag, kopplade till platser, föremål och händelser – sådant som ofta är självklart i samtiden men osynligt i historien.

Vad i din vardag skulle framtidens människor behöva förstå bättre? Vad vill du att de ska veta om kvinnors liv? 

Lämna in din berättelse till vår digitala samling om kvinnors liv, villkor och insatser. Genom att berätta och bidra är du med och skapar en rikare historieskrivning. 

Historien skrivs inte bara i efterhand. Den formas nu.

Läs mer och dela din berättelse på kvinnohistoriska.se/insamling

Vällingby centrum, 1955. Foto: Sune Sundahl. ArkDes.