“Hon ville att jag skulle visa en ren och oförställd glädje direkt.”

Jag och min sambo åkte till Östra sjukhuset och där fick vi prata med en barnmorska om olika metoder. Jag kände mig som en åskådare. Vågade inte komma med någon åsikt och ingen frågade mig hur jag kände. Det var kvinnornas prat och de beslutade om en hemabort. Det var inte lätt, men jag försökte vara där så gott det gick.

Vi klarade oss igenom det, men det var nära att vi gick isär. Vi höll oss på varsin kant några veckor innan vi började om på ny kula och fick vårt förhållande stabilt en tid. Två år senare kom vår dotter. Det var inte ett så mycket bättre läge då men jag var åtminstone klokare. Jag var beredd på att reagera stöttande från start.

Till slut separerade vi ändå och jag har varit ensam vårdnadshavare och uppfostrat vår dotter. Det var inte den bilden jag hade av att skapa en familj. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det inte spelar så stor roll. Vi är lite fast i hur det ska vara. Det här med att vi ska träffa en prins eller prinsessa, gifta oss och skaffa barn. Så blir det inte för många människor, så frågan är om vi inte sätter ett för högt värde på det? Det finns många barn som har föräldrar som inte lever ihop, och aldrig har gjort det. Och det kan bli jättebra i alla fall.

Jag har inte ångrat något, men jag har retat mig på att jag inte var modigare och mer vaken då. Att jag inte funderade över att det skulle kunna hända och tänkte mer på skydd. Jag tok-litade på en annan människa. Genom att vara lite mer förutseende hade vi kanske kunnat ta ett gemensamt beslut. I dag kan jag känna att jag hade velat ha fler barn.