Kvinnans plats

Vithet som ideal

Det var inte bara rasbiologerna som kartlade olika “rastyper” under 1920-talet för att urskilja vad dom ansåg vara den “ideala nordiska rastypen”. I en skönhetstävling år 1929 söker Charme efter en “svenska som har stora ögon, rasrena ben och en klar, ren hy, som skvallrar om ett sunt, friskt liv, och en spänstig kropp, härdad genom friluftsliv, sport och hygien”. Tävlingarna är en del av den skönhetskultur som växer fram på 1920-talet där kvinnokroppen används som en nationell symbol, och där man ville framhålla svenskorna som vackrast i världen. Ordet “rasben” användes för att beskriva de mest attraktiva benen.

Spår av 1920-talets ideal lever kvar

I dag har föreställningarna kring den svenska idealkvinnan luckrats upp något och vi använder inte längre ord som rasskönhet. Samtidigt finns det spår kvar av de skönhetsideal som formades under 1920-talet. Emma Severinsson, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet, anser att vithetsnormen fortfarande är stark inom dagens modebransch.

“Vi har en jättestark vithetsnorm inom modebranschen och skönhetskulturen. Det kan man ju bara se på blekningskrämer och så vidare som säljs och vilka som är representerade i mode- och skönhetsreportage och så vidare. Sedan använder man ju inte samma begrepp för det och man kanske inte skulle explicit skriva ‘vithet är vackrast’, utan i dag kanske bildmaterialet får tala i större utsträckning.”

— Emma Severinsson, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet